(anatomi) hörselorgan, särskilt hos människor och däggdjur
handtag på kärl
ucho
örfil
noun, ut
slag med öppen hand över kind eller öra
facka
örfila
verb
ge en örfil (oftast vid agande)
fackovat
örhänge
noun, neutral
smycke som man sätter fast i örsnibben
náušnice
öring
noun, ut
(fiskar) Salmo trutta; art inom familjen laxfiskar
pstruh
örn
noun, ut
(zoologi) vardagligt samlingsnamn för en grupp större rovfåglar inom familjen hökfåglar
(heraldik) beståndsdel av vapen eller flaggor
orel
örnunge
noun, ut
unge av rovfågeln örn
orle
öronbedövande
adjective
med mycket hög ljudstyrka (eventuellt så hög att man inte kan höra något annat eller att det är skadligt för hörseln)
ohlušující
öronmussla
noun, ut
(anatomi) (exemplar av) den trattliknande del av ett örat vilken sitter på huvudets utsida och fångar upp ljud som leds via hörselgången in till trumhinnan
boltec
öronpropp
noun, ut
typ av hörselskydd
špunt do ucha
öronspottkörtel
noun, ut
(fysiologi) någon (glandula parotis) av de två spottkörtlar som sitter framför och lite nedanför respektive öra (en på varje sida)
příušnice
örontrumpet
noun, ut
(anatomi) oftast stängd kanal (tuba auditiva) som förbinder mellanörat med svalget (och medger anpassning av lufttrycket i mellanörat)
Eustachova trubice
öronvax
noun, neutral
(fysiologi) sekret (cerumen) som produceras av körtlar i hörselgången